TonyJohansson

7

Babygirl

”Fifty Shades of Grey” stämplades som ”tantsnusk”, även om det säkerligen var lika många män som såg den i smyg. Oavsett könstillhörighet går det inte att komma ifrån att filmatiseringen (och romanen) kanske är 2000-talets präktigaste kalkon.
”Babygirl” leder in på samma bana relationsmässigt, men här känns det faktiskt oväntat trovärdigt, inte bara för att manusförfattaren och regissören Halina Reijn tar det sexuella spelet på allvar, utan också för att Nicole Kidman inte har varit så här bra sedan ”Rabbit Hole” för 15 år sedan.
Här spelar hon en hårdför VD på ett tech-bolag som inte kan stå emot en ung praktikants inviter (skickligt spelad av Harris Dickinson från ”Triangle of Sadness”), samtidigt som hennes man (Antonio Banderas) lever i framgångsbubblan och aldrig ställer sig frågan om det är något som saknas i deras liv.
 Slutkontentan är att om det levereras på den här nivån så är jag definitivt pro tantsnusk alla dagar i veckan. Det är nästan värt att se om ”Fifty Shades” bara för att förstå skillnaden. Men bara nästan.