Frühling in Paris - Kritiken

Predominantly seen from Suzanne’s point of view, it is something more intimate, hesitant and innocent – and less cliched.

När Suzanne Lindon debuterar med självbiografiska ”Vår i Paris” blir det anmärkningsvärt bra – och milt humoristiskt.

...ett verk som antyder att vi just har bevittnat starten för en lysande filmkarriär.

...om en lite lagom opassande fransk förälskelse...

En ömsint bagatell med en känslighet för ämnet som är helt förtjusande.

...packs a few sneakily ambitious swings.

Suzanne Lindon’s autofictional tale of her love for an older man may be too chaste to spark fury, but it’s a bold French move nonetheless.

Det är framförallt Lindon själv som övertygar i huvudrollen och via små subtila rörelser och leenden utstrålar hon osäkerhet och nyfikenhet på samma gång.

Att slutscenen, och utgången för kärlekshistorien, lämnas rätt öppen, tycks bara logiskt i en film som inspirerar åskådaren att känna efter själv.